Föränderligt

Med inlägget September i åtanke, kommer här en favorit i repris.

För två år sedan, hösten - 08 hade, hade jag min senaste depression.

Ens tillstånd kan förändras snabbt.

Så här får ni...

I en mörk skog…

… med nyanser av grått har jag vandrat i under hösten. Ett tag var jag vilse. Då fann jag bara svart.

*

När jag ser tillbaka på de senaste månaderna, så tänker jag… vart tog hösten vägen?!

*

Jag har än inte riktigt förstått vad som tog mig dit och varför jag befann mig i denna mörka skog…

*

Det senaste jag minns med säkerhet och tydligt, är att i september kändes hösten vacker och skön, och inte alls bekant med den mörka skogen. Nej, skogen hade vackra färger i skalor av svag grön, röda, gula, och bruna nyanser. Dagarna var fortfarande behagligt ljusa och långa. Jag skrev mitt inlägg ”september”. Det var då alla på VK skrev i sina bloggar, om promenader i frisk och kylig luft.

*

Minns ni?

*

Sen… smygandes… på något vis, fann jag mig ensam i denna skog. Jag irrade runt i skogen, förvirrad och rädd. Många gånger i cirklar. Det var tyst, förutom skrämmande ljud ifrån Hjärnspöken, som kändes som bekanta från förr. De vidriga ljuden ekade i mitt huvud. Jag såg dem aldrig, Hjärnspökena, mer än som skuggor.

*

Någon gång… jag har inte begrepp om när, då jag hade förlorat uppfattning om tid, såg jag ett svagt ljus. Ljus av vänlighet. Ljuset verkade söka kontakt med mig… nyfiket. Då hade jag klamrat mig fast vid en tjock stam, trött av att ha irrat omkring, och trött på att gå i cirklar. Jag hade varit i den mörka skogen ett bra tag nu, så mina sinnesintryck var avtrubbade. Jag kände ingen ångest eller oro. Jag var uppgiven, frånvarande och väldigt passiv.

*

Men det vänliga ljuset fortsatte med att nyfiket visa sig, och verkade uppriktigt intresserad.

*

Varför ett intresse för, och en nyfikenhet gällande mig? Nu? Låt mig va!

*

Min hjärna hade inte kunnat få ro att sova, trots mörkret. Hjärnspökena var alltför högljuda och gav mig ingen vila. Min hjärna tynade långsamt bort i brist på återhämtning.

*

Ljuset var envist, och återkom oftare och närmre. För varje gång blev ljuset starkare, och jag borde ha blivit bländad, efter att ha tillbringat så lång tid i mörkret. Men det var inte bländande! Ljuset kändes varmt, behagligt och välkomnande

*

Ljuset väntade in mig… och en dag, vaknade min skrumpna hjärna upp, och jag samlade ihop resterna av mig själv, spillror av det jag tidigare var, och började gå mot ljuset. Ljusets sken, vibrationer av energi, överröstade Hjärnspökenas ständiga klagan.

*

Ljuset kom mötandes, och när vi tog i varandra så kände jag en samhörighet, och jag fylldes av förståelse, och ödmjukhet. En tro tilltog, om att jag skulle hitta ut ur den mörka skog.

*

Det tog ett tag att gå. Jag hade kommit längre och längre in, när jag hade irrat omkring, än vart jag befann mig från början. Tillsammans gick vi sida vid sida, steg för steg, sakta, eftersom min ork var dålig. Ljuset lämnade mig aldrig.

*

Nu står jag utanför skogen, och betraktar den tryggt på avstånd. Skogen ser inte så skrämmande ut längre härifrån. Jag har lite distans till, och perspektiv på den nu.

*

Men jag tror det är nödvändigt, att stanna kvar här intill, ett tag till. Jag behöver ta reda på hur och varför jag kom dit, för att undvika att det ska hända igen en annan gång.

*

När jag har de svaren, ska jag återvända, in i den mörka skogen, själv, för att försonas med Hjärnspökena. Kanske då, när jag har förlåtit dem, och deras hemska skrik, som aldrig tystnade, kanske då när jag förstår dem, så upphör skogen att existera! Vem vet?

*

Ljuset då? Jo, det bestod av flera olika energier. Men en av de vibrerande energierna gav mer kärlek än de andra, och är nu mitt ”Norrlandsguld”. Jag känner mig säker på att Norrlandsguld kommer att stanna en lång tid i mitt liv, om inte för evigt!

Det är mycket nu...

Men i nästa vecka blir det något lugnare...

Till Minne av Tisen

Tisens Bortgång 2/9 -09

Min älskade Tisen var vi tvungna att avliva den 2.a september förra året, eftersom hon var sjuk i juvercancer.

Saknaden är fortfarnde stor, och jag vägrar än så länge skaffa en ny katt.

Här får ni ytterligare en favorit i repris, från tidigare blogg, tillängnat Tisen.

Du och jag, Tisen!;-)

må, 22 sep 2008, 22:45

Tisen, en av mina endorfintillgångar!

*

Jag älskar djur, men har lite extra hjärterum för katter. Kanske för att de är lite som jag, eller som jag vill vara... Självständiga, smidiga, 9 liv, landar alltid med fötterna neråt, smarta, tillgivna med på sina egna villkor, och under de premisserna mycket mjuka, gosiga och sociala personligheter. Söta är de ju också.:-)

*

Tisen är hittad från början, så ingen vet varifrån hon kommer, vem hennes föräldrar är, hur gammal hon är, eller hur hennes liv har sett ut innan. Det var mitt ex som hittade henne. Vi var inte tillsammans än då, utan vänner som umgicks i perioder. När vi några år senare blev tillsammans, flyttade så småningom mitt ex och Tisen in till mig och min lägenhet, en etta. Jag lärde känna Tisen bättre, och fattade mer tycke för henne.

*

Mitt förhållande med exet tog slut(därför som det heter ex ;-)), och han flyttade i princip över en kväll, tillfälligt till en kompis lägenhet. Där fanns det två hundar, lite utrymme över för en inneboende, och absolut ingen möjlighet för Tisen att bo. Så hon blev kvar hos mig, tills en kommande lösning på situationen. Det där blev en väldigt lååång tid. Tisen började allt mer, att kännas som min katt, och jag kan sedan länge säga att hon är det, fast sin egen också så klart.;-) Det är jag glad för nu i efterhand. Hon betyder oerhört mycket för mig.

*

Det sägs att, sådan herre, sådan hund, att hunden liknar och påminner om sin ägare. Jag skulle vilja påstå att det är detsamma med en katt.

*

När jag och Tisen bodde i stan, och hon var en innekatt, så var hon mycket mer osäker och reserverad. Nu när hon har bott i byn några år, och blir utsläppt när hon vill, så har hon fått mer självkänsla och självförtroende. Precis som jag.:-)

*

Än så länge är hon frisk och pigg. Ibland får hon sina små ryck, då hon busar, blir spontan och orädd, som jag önskar att jag hade kunnat vara oftare.

*

Tisen har en egen köksstol, där hon sitter med vid måltider. Hon gillar att vara med, på sitt eget sätt, mest bara betraktande. Det är så jag fungerar i grupp också.

*

Vi har till och med ett Tisenspråk här hemma, för ljud som står för trivsel, mys, tillit, att tycka om, och en bekräftelse på att finnas med!

*

Sommaren då mitt ex hittade henne, så var vi 18 år. Det blir 15 år sedan! Då var hon i samma storlek som nu, och det innebär en storlek som en katt på ett halvår. Hon har inte förändrats någonting. Därför är det ingen som tror att hon är så gammal. Precis som med mig. Jag är kort och ser ung ut, så det är inte många som inte vet, som gissar rätt på min ålder! Jag brukar säga att Tisen är som en sportbil, liten och snabb.:-)

*

Tisen har egenskaper som inte alltid stämmer överrens med en katt. Hon är trogen som en hund, klättrar som en apa, sitter på axeln som en papegoja, liknar en surikat när hon ställer sig upp på bakbenen och blir lång och smal, och framför allt så grymtar hon som en gris, och bräker som ett får! Jag skojar inte. Hon spinner inte så mycket, utan då blir det mer grymt grymt, och hon jamar inte, utan då blir det ett bräkande läte.

*

På senare tid har jag börjat fastna för små hundar, till exempel Jack Russell, Dansk-svensk gårdshund, eller Engelsk Toy Terrier. Men det får bli efter Tisen tid. Vågar inte riskera att hon dör av en hjärtinfarkt i förtid.;-)

*

Nej, Tisen är bland det käraste jag har, och jag hoppas att hon lever och får vara frisk länge till. Trots att hon är bortskämd, äter som en häst, vill bli utsläppt stup i kvarten, för typ fem minuter, och sen in igen, och vill bli uppassad så fort hon vill, på två röda sekunder!

*

Men det är väl som med bebisar och barn, ett kärt besvär. Det är det värt!


*Tisen och jag, myser under ett täcke, en kväll i juni, ute i trädgården.

September och Favorit i Repris

Det händer mycket nu. Så mycket att jag inte har tid eller ork att förmedla det i skrivna ord, även om jag vill och behöver det.

Så istället får ni en aktuell "favorit i repris", från min tidigare blogg.

***

September

Hösten börjar göra sig till känna. Temperaturen skiljer sig rätt så mycket från dag till natt, med behagliga 20 grader på dagen, och klar frisk luft på nätterna. Stjärnorna syns tydligare på kvällen, om det är klart. Annars kan det ofta vara dimma så här års, om kvällar och nätter Vinden tar vid lite mer, och det gör att det känns råare. Det är ju Skåne jag pratar om, så det där med blåst är relativt, för det blåser alltid nere i Skåne.

*

Av de mogna sädesfälten återstår nu bara stubbåkrar. Halmbalarna ligger i massvis där i stället. Av någon anledning så är de inplastade vita halmbalarna färre detta år. Kan det bero på att det har blivit mer lönande för bönderna att bli ekologiska tro? Det är vackrare med nakna halmbalar. De vita liknar mest äggkokonger nedsläppta av Aliens från rymden. En del åkrar är plöjda, och vissa till och med harvade. Det är en rolig syn att se alla olika fåglar i stora flockar samlas när det skördas och plöjs. Tornsvalor och andra sommarfåglar har jag inte hört på ett par veckor nu.

*

Lukten av gödsel av olika sorter är tydlig. De flesta tycker att gödsel luktar illa. Det tycker inte jag. Gödsellukt påminner mig om de bättre barndomsminnena, då jag tillbringade en del somrar på landet, på så kallade ferie-/sommarhem. Jag vet inte om det finns något sådant längre. Jag tillbringade sex veckor hos en familj i småland fyra år i rad, från fyra år till åtta år, och sen en sommar hos en annan familj, tillsammans med mina två småbrödrar, när jag var nio år. Jag har fler dåliga barndomsminnen än bra, så det gäller att ta vara på de som är bra och hålla de levande. De flesta dofter framträder mer på hösten. Regnet i en skog till exempel. Just nu hör jag regnsmattret på uterummstaket. Mysigt. En annan lukt nu när det är nyplöjt, är lukten av kall fuktig jord. Ibland är lukter så kraftiga att man kan till och med smaka dem.

*

Än så länge så har färgerna inte förändrats så mycket. Träden kommer att behålla sina löv ett tag till.

*

Hösten förknippar jag med mys, med filt och te, eller varm choklad, i soffan, och en bra film, samt levande ljus. Långa samtal om allt mellan himmel och jord, då man inte längre är så aktiv ute. Men än så länge är vi inte där än. Det är bara september, en höstmånad, ett nytt kvartal, men inte riktig höst.

*

Men en sak är jag ganska säker på. Det blir nog inga fler sommarbad i hav och sjöar detta år för min del!