Föränderligt

Med inlägget September i åtanke, kommer här en favorit i repris.

För två år sedan, hösten - 08 hade, hade jag min senaste depression.

Ens tillstånd kan förändras snabbt.

Så här får ni...

I en mörk skog…

… med nyanser av grått har jag vandrat i under hösten. Ett tag var jag vilse. Då fann jag bara svart.

*

När jag ser tillbaka på de senaste månaderna, så tänker jag… vart tog hösten vägen?!

*

Jag har än inte riktigt förstått vad som tog mig dit och varför jag befann mig i denna mörka skog…

*

Det senaste jag minns med säkerhet och tydligt, är att i september kändes hösten vacker och skön, och inte alls bekant med den mörka skogen. Nej, skogen hade vackra färger i skalor av svag grön, röda, gula, och bruna nyanser. Dagarna var fortfarande behagligt ljusa och långa. Jag skrev mitt inlägg ”september”. Det var då alla på VK skrev i sina bloggar, om promenader i frisk och kylig luft.

*

Minns ni?

*

Sen… smygandes… på något vis, fann jag mig ensam i denna skog. Jag irrade runt i skogen, förvirrad och rädd. Många gånger i cirklar. Det var tyst, förutom skrämmande ljud ifrån Hjärnspöken, som kändes som bekanta från förr. De vidriga ljuden ekade i mitt huvud. Jag såg dem aldrig, Hjärnspökena, mer än som skuggor.

*

Någon gång… jag har inte begrepp om när, då jag hade förlorat uppfattning om tid, såg jag ett svagt ljus. Ljus av vänlighet. Ljuset verkade söka kontakt med mig… nyfiket. Då hade jag klamrat mig fast vid en tjock stam, trött av att ha irrat omkring, och trött på att gå i cirklar. Jag hade varit i den mörka skogen ett bra tag nu, så mina sinnesintryck var avtrubbade. Jag kände ingen ångest eller oro. Jag var uppgiven, frånvarande och väldigt passiv.

*

Men det vänliga ljuset fortsatte med att nyfiket visa sig, och verkade uppriktigt intresserad.

*

Varför ett intresse för, och en nyfikenhet gällande mig? Nu? Låt mig va!

*

Min hjärna hade inte kunnat få ro att sova, trots mörkret. Hjärnspökena var alltför högljuda och gav mig ingen vila. Min hjärna tynade långsamt bort i brist på återhämtning.

*

Ljuset var envist, och återkom oftare och närmre. För varje gång blev ljuset starkare, och jag borde ha blivit bländad, efter att ha tillbringat så lång tid i mörkret. Men det var inte bländande! Ljuset kändes varmt, behagligt och välkomnande

*

Ljuset väntade in mig… och en dag, vaknade min skrumpna hjärna upp, och jag samlade ihop resterna av mig själv, spillror av det jag tidigare var, och började gå mot ljuset. Ljusets sken, vibrationer av energi, överröstade Hjärnspökenas ständiga klagan.

*

Ljuset kom mötandes, och när vi tog i varandra så kände jag en samhörighet, och jag fylldes av förståelse, och ödmjukhet. En tro tilltog, om att jag skulle hitta ut ur den mörka skog.

*

Det tog ett tag att gå. Jag hade kommit längre och längre in, när jag hade irrat omkring, än vart jag befann mig från början. Tillsammans gick vi sida vid sida, steg för steg, sakta, eftersom min ork var dålig. Ljuset lämnade mig aldrig.

*

Nu står jag utanför skogen, och betraktar den tryggt på avstånd. Skogen ser inte så skrämmande ut längre härifrån. Jag har lite distans till, och perspektiv på den nu.

*

Men jag tror det är nödvändigt, att stanna kvar här intill, ett tag till. Jag behöver ta reda på hur och varför jag kom dit, för att undvika att det ska hända igen en annan gång.

*

När jag har de svaren, ska jag återvända, in i den mörka skogen, själv, för att försonas med Hjärnspökena. Kanske då, när jag har förlåtit dem, och deras hemska skrik, som aldrig tystnade, kanske då när jag förstår dem, så upphör skogen att existera! Vem vet?

*

Ljuset då? Jo, det bestod av flera olika energier. Men en av de vibrerande energierna gav mer kärlek än de andra, och är nu mitt ”Norrlandsguld”. Jag känner mig säker på att Norrlandsguld kommer att stanna en lång tid i mitt liv, om inte för evigt!