Skogsbilder

Här får ni lite fler bilder...

Jag fascineras av träd. Eken är en av favoritträden. Här står en ståtlig ek och en tidig kvällsmåne visar sig.

Jag älskar kontrasterna!

Det enkla är oftast väldigt vackert.

Som den här stubben som har fått mönster efter en motorsåg. Mönsterna tillsammans med kärnan och hålet som har skapats efter ruttning bildar ett konstverk i kvällsljuset.

Jag älskar grönt! Jag älskar formen på Stjärnmossa!

Blänkande stenar i motljus.

Vårbilder från Trädgården

Jag tänkte att det är dags att höja humöret i bloggen lite.

Det går att klicka på bilderna för att se dem i större format.

Hyacinter

Krokusar

Påsklilja

Tulpaner

Vitsippor

Rosa

Lila

Klänghortensia

Nyutslagna knoppar

Nyutslagna knoppar i solljus

Fler foton kommer imorgon, då är bilderna från skogen.

Mörk Dag

Detta dygnet(fredag, 23/4) har av flera anledningar gått i mörka tankar och känslor.

Min bror blev en ängel idag för sju år sedan.
* 21/4-1980 + 23/4-2003

Jag tänker på att han var ensam, och låg där i kanske fyra timmar...

Jag kunde inte sova i natt. De två tidigare nätterna har jag haft dålig sömn. Denna sömnbrist gav mig migrän vid middagstid idag, och den släppte inte förrän senare kväll. Den finns fortfarande kvar och lurar i bakgrunden.

Jag har inte kunnat åka till skolan och jag har inte kunnat åka till Anders grav.

Jag har varit fruktasvärt trött, mått illa, känt mig konstig i magen, varit varm och frusit, inte klarat av ljus, ljud eller rörelser, inte klarat av att äta, och inte vetat var jag skulle bli av. Jag har inte kunnat somna ifrån det heller, så timmarna har varit plågsamma och långa. Humöret har varit lågt. Musik jag har lyssnat på innan migränen satte in som värst har gått i samma sinnesstämning.

Mer mörker om en nära vän som har fått ett dystert besked om en nära anhörigs hälsa.

Ja detta har inte varit en bra dag.

Min Bror som blev en Ängel's 30-årsdag

♥ Anders ♥

Idag är det din födelsedag. Du skulle du ha fyllt 30 år. I dag var det sista dagen jag såg dig i livet, en måndag för sju år sedan. Jag minns fortfarande glimten i dina ögon. Jag minns hur du spexade. Humor hade du. Lika sjuk humor som vi andra tre har. Jag kan höra ditt skratt. Jag kan känna din ödmjukhet. Jag kan känna din omfamning av syskonkärlek, din värme, dina andetag och din doft. Jag minns att du var glad över dina nyinköpta kläder, samma kläder som du fick ha på dig ner i jorden.


Livets ljus och mörker. Liv och död.

Allt kan förändras så snabbt.


På tisdagen fick Tusse ett samtal från en vän, om en annan väns bortgång i en motorcykelolycka. En bästa vän sedan 18 år tillbaka. Olyckan hade hänt två dagar innan samtalet, och dagen innan det var denna bästa vän på ett kort besök hos oss. 4 dagar innan olyckan hade bästa vännen fyllt år. Det är farligt att fylla år. Livets ironi.

Jag minns att jag pratade med dig i telefon när du var hos mamma, och du sa till mig att låta bli att åka mc och om jag ändå gjorde det skulle vi ta det lugnt.

Så ironiskt. Dagen därpå var det din egen tur, om än på ett annat sätt.

Dagen du blev en ängel var en av de första varma vårdagarna. En solig dag, med ljumma vindar, nyutslagna träd och doft av blommor. Du hade varit en stund hos mamma vid 17-tiden. Någon gång mellan 18 och 22 gick du ifrån livet till något annat. Något annat som vi andra inte vet någonting om.

Natten kom och vid 2 ringde två poliser på mammas dörr. Mamma hade försökt ringa mig strax därefter till min mobil när jag jobbade natt, men mottagningen var dålig och jag fick dem inte då.


Samtalet från mamma kom istället vid 5 när jag var på väg hem från jobb. Jag hade precis satt mig i en arbetskamrats bil för att få skjuts hem. När mamma bad mig komma hem till henne först innan mitt eget hem förstod jag direkt att det var dig det handlade om, men jag visste inte hur det hade slutat, och mamma ville inte prata om det i telefon. Mina arbetskamrater och jag beslutade snabbt att jag skulle skjutsas först, en annan ordning än vanligtvis. Jag hade kramp i magen och mådde illa under bilfärden på drygt 15 minuter.


När jag steg av mötte vår lillebror mig vid porten. Jag frågade om det gällde dig och han svarade bara att mamma skulle berätta. Mamma och en väninna till henne befann sig i köket. Jag frågade vad som hade hänt. Mamma viskade fram att ”Anders finns inte mer…” Fastän jag redan visste det svaret inombords, var det som ett hårt knytnävslag i solarplexus och jag kunde inte andas. Jag sjönk darrandes ner på en köksstol, och med rinnande tårar lyckades jag får fram, ” Var finns han nu?”.

Cirka 6 timmar senare befann vi oss på sjukhusområdet för att se dig. Livets ironi visade sig än en gång. Medan vi var på väg till Patologen mötte vi nyblivna mammor från BB som gick omkring inne på sjukhusområdet med barnvagnar bland grönska, Tulpaner och fågelkvitter. Det var surrealistiskt och jag upplevde det nästan som om jag befann mig i en såpbubbla. En kort stund visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.

In i det sista var jag osäker på om jag klarade av att se dig eller inte. Jag gick in till dig tillslut, tillsammans med vår bror. Detta är inget jag ångrar. Jag behövde det för att förstå att det var på riktigt. Jag behövde det för att veta om det verkligen var Du som låg där, eller om de hade misstagit sig och det var någon annan. Ett underbart misstag i så fall. En egoistisk tanke, för då skulle det ha varit andra anhöriga som skulle gå igenom detta fruktansvärda. Men så var det ju inte… Jag behövde också se dig för min bearbetning. Men bilderna av att se dig ligga där kommer jag alltid att få leva med.

Om detta har jag tidigare skrivit…

”Känner skuld, och kan inte förlåta mig själv, för att jag inte kunde göra mer. Rädda honom, skydda honom. Att jag inte kunde vara stark och bära honom.

Jag som var hans syster, stora syster, fem år äldre. Jag som stod honom nära när vi var små. Jag som förstod honom, som förklarade honom, som försvarade honom. Jag som tog honom under mina beskyddande vingar. Jag som var som en mamma när vi var barn.

Det räckte inte. Jag räckte inte till. Jag var inte stark nog att klara av att bära mig själv. Jag var tvungen att separera mig själv för att överleva, för att inte dras med, dras ned, gå under.

När jag såg honom död, då var kampen över, så definitivt, allt förgäves.

Svårt att acceptera att inte kunna göra mer, hur mycket jag än vill. Att leva min egen livstid ut, utan honom. Att kärlek inte alltid är tillräckligt. Att kärlek och livet är så komplicerat, så svårt. Att kärlek gör ont. Jag som älskade honom, som fortfarande älskar.

Drogen, sorgen, saknaden, smärtan, ensamheten, var alltför stark. Starkare än allt annat. För att inte känna.

Det gör ont...”

Ja, så var det, så är det, och så kommer det att förbli. Kanske något mindre skuldkänslor. Jag vet med förnuftet bättre.


Under åren har det funnits så många ”Tänk Om”. Jag vet att jag inte kommer att få svar på dem. Även ”Om” lämnar inga garantier för att någonting skulle ske annorlunda. Det kan vara plågsamt att gå igenom alla dessa ”Om Bara”, men på något sätt så är det en del av bearbetningen.


Jag ser dig ofta i andra. Andra främlingar på stan, buss eller tåg. Andra som är i den åldern du var i då, 23 år och 2 dagar, eller åldern du skulle ha varit i nu, 30 år. Andra som har dina drag, hårfärg och frisyr, ögon, käkben, kroppsbyggnad eller något annat. Jag fantiserar och undrar då, hur ditt liv skulle ha sett ut nu ”Om” du fanns. På ett sätt finns du nu – Du finns levande inom mig.


Fortfarande kommer du ofta till mig i mina drömmar. Lika verklig var gång.


Just nu lyssnar jag på en av de skivor som du lyssnade på, innan den dagen ditt öde infann sig.

Mark Knopfler – Sailing To Philadelphia.

Tisdagen i Sammanfattning

Lite mer sen uppdatering...

* Gruppen i projektarbetet känns fortfarande bra. Den bästa hittills för min egen personliga del. Inte bara personerna i sig, utan också gruppdynamiken.

* Träffade Maria(klasskamrat) första gången på länge. Vi åkte tågresan hem tillsammans, bara hon och jag för engångsskull.:-) Vi fick ett bra samtal och en uppdatering. Eller i varje fall så fick jag ett bra samtal och hon en bra uppdatering.;-)

* Blev piggare under hemresan till Lund. Bestämde mig för att jag hade ork kvar att bli kvar i stan, trots trötthet. Jag lyckades hålla lugnet under hela eftermiddagen.

* Gick in i de affärer som jag kände för under min promenad från Stationen och upp till Mårtenstorget. Gick så klart inte in i de affärer som jag egentligen behövde, framförallt skoaffärer men även klädaffärer. De affärerna tar alldeles för mycket av mina krafter. Istället blev det små inredningsbutiker som jag gillar, men det ska vara rätt tillfälle för mig att gå i dem också. Handlade ett par tre saker, såg flera saker som fick mig att tänka på andra, och är tänkbara presenter till dem nån dag längre fram. Nya numret av Runner's blev det också.:-)

* Gick till slut in på Stadium, ett stort och luftig Stadium där jag hittar väl. Blev snabbt ”tokkär” i nya löpset för bra pris, sedan andra nya sportkläder i vårens starka färger… och sedan de övriga kläderna som även de är i sportig stil.:-) Jag log inombords eftersom jag kom fram till att de enda gångerna jag blir ”klädkåt” (hittar inget annat ord för det), är när det är den här typen av kläder. ;-) Det är jag på nåt sätt. Fräscht, bekvämt, funktionellt och sportigt. Inte så att jag inte tycker att andra kläder är snygga, men jag blir inte lika exalterad.:-) Några snygga joggingskor hittade jag också. Slog en flukt på träningsväskor. Givetvis orkade jag inte prova varken kläder eller skor, men jag var nöjd med mitt besök ändå. :-)

* Jag gick spontant inom Domkyrkan, tände två ljus och sände tankar till två personer, båda i livet, som jag känner behöver positiv energi just nu. Domkyrkan luktar väldigt speciellt. Kyrkor överhuvudtaget har den doften mer eller mindre. En god doft med en inbäddad känsla av lugn och trygghet.

* Jag försökte vid två tre tillfällen att sätta mig ner på en bänk i solen och njuta, ett av dem tillfällena lyckades jag få i mig mitt medhavda mellanmål, men här tappade jag tålamodet för varje gång jag försökte dröjde det inte många minuterar förrän någon rökare förpestade luften bland mig och andra.:-S Okej att det är utomhus, men varför inte gå en bit bort åtminstone?!:-/

* Efter en hel eftermiddag bland Lunds alla kullerstenar, började min fotled säga ifrån och jag blev halt i ett normalt promenadtempo. Inte bara fotleden, utan även båda fötter och ben var trötta, och träning vid hemkomst var inte att tänka på längre. Jag hade dessutom träningsvärk i överkroppen sen söndagens korta styrkepass.

* Blev hämtad av Tusse efter att han slutat jobb, och vi åkte vidare till Media Markt (letar efter ny mobil till mig) och Skåneplantor.

* Var hemma 18.30. Hungrig och energibrist. Värmde upp middag och åt. Ringde upp ett kort samtal. Avkopplingssurfade. Somnade 22.30.

* Förutom trötthet och utmattning, så var det på det hela taget en bra dag.^^

Bakslag och Framsteg

Lite sen uppdatering kommer här...

Efter noggrant övervägande beslutade jag mig för att inte göra Kemi-Tentan i måndags.

Under dee senaste veckorna har det verkligen varit tvära kast för mig, fysiskt som psykiskt. Tvära kast på ett sådant sätt som jag har haft svårt för att greppa. Nu när stormarna börjar bedarra, vet jag en del om varför det blev så, och kommer därför att kunna sätta ord på och göra någonting åt det.

Förutsättningarna för mig själv har inte varit desamma som inför de tidigare tentorna. Ibland är det så. Ibland är livet så.

Ork har inte funnits, och koncentration ännu mindre. Att fokusera på något en längre stund har varit omöjligt, särskilt när det har gällt studier. Jag har inte kunnat ta in någonting. Vissa dagar har jag heller inte kunnat ge ut... uttryck.

Jag skulle kunna se det här som ett misslyckande. Jag hade inte kunnat göra annat än att se det som så för något år sedan. Idag väljer jag att se det som ett framsteg.

Framsteg att vara i nuet, och inte oroa ihjäl mig för saker och ting som löser sig. Även framsteg i att kunna se anledningarna till mina bakslag, och inte bara se misslyckandena. Det finns skäl. De skälen och Jag är vad det är. Under andra omständigheter hade det varit annorlunda. När man kan bättre - gör man bättre.

Jag kan göra tentan om en vecka eller två istället. Vad är det som är hela världen med att det? Inget mer än den ångesten som jag normalt lägger på mig själv som straff vid sådana här tillfällen. Straff för att inte klara av, inte klara av vad andra klarar, straff av ångest för att känna mig dålig.

Så jävla onödigt! Vad gör den ångesten för nytta eller skillnad? Ingenting, mer än att jag får mer ångest än vad jag redan hade från början. Ja... så sjukt jävla onödigt.

Det påverkar andra och omvärlden lika lite om jag skulle ha gjort tentan i måndags eller om jag gör den om två veckor. Vad gör det mig eller någon annan för gott om jag skulle ha gjort den i måndags, endast för att det stod att vi skulle göra den då enligt kursplanens schema? Eller för att jag skulle ha gjort den bara för att alla andra gjorde den?

Nej! Jag hade bestämt mig, och det är ett val som jag hade tänkt igenom noga.

Istället för att åka iväg, samlade jag ihop mig själv och de här senaste veckorna, och fick bättre koll på läget.

Värre än så är det faktiskt inte!

Det blir vad det blir - och det blir bra!

Så här hade jag aldrig kunnat tänka för något år sedan!

Ett bakslag som blev ett framsteg!