Fortsättning på ”Den 'gröna' tråden”...

När jag för egen del tänker tanken, om att gräset är grönare på andra sidan(det kan handla om vad som helst), har jag oftast haft en period där jag känner att allt är inrutat. Ett mönster. Allt går på rutin. Livet känns schemalagt. Det känns som att springa runt i ett ekorrhjul. Inget nytt, inget spännande, inget intressant, inget roligt. Jag utvecklas inte. Samma vardagslunk varje vecka.

Då är det lätt att bli rastlös, uttråkad, och otillfredsställd. Det är lätt att tappa gnista, passion, och lust. Lätt att fråga sig vad meningen är.

Tristess är inget roligt tillstånd. Känslan kan lätt växa till ett monster som vill ta sig ur skinnet på kroppen. Känslan av att inte veta var man ska bli av, ta vägen, och ett beskrivande uttryck att ”vilja krypa på väggarna”.

Rastlösa själar, med energisk energi, som behöver mycket stimulans, är extra känsliga för att hamna i detta ”Samma Nytt”, för att ta en låttitel från ett av mina favoritband Svenska Akademien. För dem är det lätt att fly in i någon ny aktivitet för att inte hamna i denna jobbiga känsla.

Känslotillståndet kan också bero på prestationsångest. Att ha krav på sig själv att prestera och vara duktig, jämt. Att alltid göra sitt bästa. Helst perfekt. Att slukas upp i alla ”måsten”. Då är det svårt att tillåta sig själv att ta det lugnt och acceptera livets gilla gång.

Ytterligare anledning kan vara ett behov av bekräftelse. Ibland är det svårt att bekräfta sig själv. Speciellt om man inte är nöjd med den man är, eller det liv man lever. Alla behöver vi då och då få bekräftelse av andra, och när vi inte får den automatiskt, söker vi sätt att få den på. Detta behovet ökar när vi inte har en trygg självkänsla och/eller självförtroende.

En väldigt vanlig anledning är att vi jämför oss med andra. Det är så förbaskat lätt, att tänka och tro, hur bra alla andra är, hur lätt allt är för dem. Detta är en inbillning. En illusion. Vi har egentligen inte en aning. Vi vet bara vad som pågår inom oss själva, det vill säga om vi lyssnar till och litar på vår inre röst. Vi har lätt och svårt för olika saker, och vi människor är inte på samma plats i livet samtidigt. Vi bör fråga våra tankar kring detta, om vi skulle bli mer oss själva, mer harmoniska, gladare, lyckliga, ha ett lättare liv, om vi var någon annan och vandrade i deras skor. Skulle vi det? Verkligen?

Vi som individer förändras och utvecklas kontinuerligt under den tid vi lever. Livet är också förutsägbart oförutsägbart. Därför är det naturligt att de här känslorna uppstår då och då.

Det viktiga är hur vi hanterar dem, och vad vi gör åt det.

Ibland behöver vi bara en stunds reflektion, och sen känns det bättre igen. Det är vårt inre som säger till oss att vi springer på för fort i livet.

Vissa gånger krävs det mer. Det kan krävas förändringar. Men så länge vi tar oss tid att lyssna till oss själva, så finns det alltid möjligheter att lösa det.

Acceptera att liv är liv, och livet är livet, där ingenting är svart eller vitt, utan massor med grånyanser, men också underbara färger, av regnbågens hela färgspektrum!  

*Kärlek*