♥ Anders ♥
Idag är det din födelsedag. Du skulle du ha fyllt 30 år. I dag var det sista dagen jag såg dig i livet, en måndag för sju år sedan. Jag minns fortfarande glimten i dina ögon. Jag minns hur du spexade. Humor hade du. Lika sjuk humor som vi andra tre har. Jag kan höra ditt skratt. Jag kan känna din ödmjukhet. Jag kan känna din omfamning av syskonkärlek, din värme, dina andetag och din doft. Jag minns att du var glad över dina nyinköpta kläder, samma kläder som du fick ha på dig ner i jorden.
Livets ljus och mörker. Liv och död.
Allt kan förändras så snabbt.
På tisdagen fick Tusse ett samtal från en vän, om en annan väns bortgång i en motorcykelolycka. En bästa vän sedan 18 år tillbaka. Olyckan hade hänt två dagar innan samtalet, och dagen innan det var denna bästa vän på ett kort besök hos oss. 4 dagar innan olyckan hade bästa vännen fyllt år. Det är farligt att fylla år. Livets ironi.
Jag minns att jag pratade med dig i telefon när du var hos mamma, och du sa till mig att låta bli att åka mc och om jag ändå gjorde det skulle vi ta det lugnt.
Så ironiskt. Dagen därpå var det din egen tur, om än på ett annat sätt.
Dagen du blev en ängel var en av de första varma vårdagarna. En solig dag, med ljumma vindar, nyutslagna träd och doft av blommor. Du hade varit en stund hos mamma vid 17-tiden. Någon gång mellan 18 och 22 gick du ifrån livet till något annat. Något annat som vi andra inte vet någonting om.
Natten kom och vid 2 ringde två poliser på mammas dörr. Mamma hade försökt ringa mig strax därefter till min mobil när jag jobbade natt, men mottagningen var dålig och jag fick dem inte då.
Samtalet från mamma kom istället vid 5 när jag var på väg hem från jobb. Jag hade precis satt mig i en arbetskamrats bil för att få skjuts hem. När mamma bad mig komma hem till henne först innan mitt eget hem förstod jag direkt att det var dig det handlade om, men jag visste inte hur det hade slutat, och mamma ville inte prata om det i telefon. Mina arbetskamrater och jag beslutade snabbt att jag skulle skjutsas först, en annan ordning än vanligtvis. Jag hade kramp i magen och mådde illa under bilfärden på drygt 15 minuter.
När jag steg av mötte vår lillebror mig vid porten. Jag frågade om det gällde dig och han svarade bara att mamma skulle berätta. Mamma och en väninna till henne befann sig i köket. Jag frågade vad som hade hänt. Mamma viskade fram att ”Anders finns inte mer…” Fastän jag redan visste det svaret inombords, var det som ett hårt knytnävslag i solarplexus och jag kunde inte andas. Jag sjönk darrandes ner på en köksstol, och med rinnande tårar lyckades jag får fram, ” Var finns han nu?”.
Cirka 6 timmar senare befann vi oss på sjukhusområdet för att se dig. Livets ironi visade sig än en gång. Medan vi var på väg till Patologen mötte vi nyblivna mammor från BB som gick omkring inne på sjukhusområdet med barnvagnar bland grönska, Tulpaner och fågelkvitter. Det var surrealistiskt och jag upplevde det nästan som om jag befann mig i en såpbubbla. En kort stund visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
In i det sista var jag osäker på om jag klarade av att se dig eller inte. Jag gick in till dig tillslut, tillsammans med vår bror. Detta är inget jag ångrar. Jag behövde det för att förstå att det var på riktigt. Jag behövde det för att veta om det verkligen var Du som låg där, eller om de hade misstagit sig och det var någon annan. Ett underbart misstag i så fall. En egoistisk tanke, för då skulle det ha varit andra anhöriga som skulle gå igenom detta fruktansvärda. Men så var det ju inte… Jag behövde också se dig för min bearbetning. Men bilderna av att se dig ligga där kommer jag alltid att få leva med.
Om detta har jag tidigare skrivit…
”Känner skuld, och kan inte förlåta mig själv, för att jag inte kunde göra mer. Rädda honom, skydda honom. Att jag inte kunde vara stark och bära honom.
Jag som var hans syster, stora syster, fem år äldre. Jag som stod honom nära när vi var små. Jag som förstod honom, som förklarade honom, som försvarade honom. Jag som tog honom under mina beskyddande vingar. Jag som var som en mamma när vi var barn.
Det räckte inte. Jag räckte inte till. Jag var inte stark nog att klara av att bära mig själv. Jag var tvungen att separera mig själv för att överleva, för att inte dras med, dras ned, gå under.
När jag såg honom död, då var kampen över, så definitivt, allt förgäves.
Svårt att acceptera att inte kunna göra mer, hur mycket jag än vill. Att leva min egen livstid ut, utan honom. Att kärlek inte alltid är tillräckligt. Att kärlek och livet är så komplicerat, så svårt. Att kärlek gör ont. Jag som älskade honom, som fortfarande älskar.
Drogen, sorgen, saknaden, smärtan, ensamheten, var alltför stark. Starkare än allt annat. För att inte känna.
Det gör ont...”Ja, så var det, så är det, och så kommer det att förbli. Kanske något mindre skuldkänslor. Jag vet med förnuftet bättre.
Under åren har det funnits så många ”Tänk Om”. Jag vet att jag inte kommer att få svar på dem. Även ”Om” lämnar inga garantier för att någonting skulle ske annorlunda. Det kan vara plågsamt att gå igenom alla dessa ”Om Bara”, men på något sätt så är det en del av bearbetningen.
Jag ser dig ofta i andra. Andra främlingar på stan, buss eller tåg. Andra som är i den åldern du var i då, 23 år och 2 dagar, eller åldern du skulle ha varit i nu, 30 år. Andra som har dina drag, hårfärg och frisyr, ögon, käkben, kroppsbyggnad eller något annat. Jag fantiserar och undrar då, hur ditt liv skulle ha sett ut nu ”Om” du fanns. På ett sätt finns du nu – Du finns levande inom mig.
Fortfarande kommer du ofta till mig i mina drömmar. Lika verklig var gång.
Just nu lyssnar jag på en av de skivor som du lyssnade på, innan den dagen ditt öde infann sig.
Mark Knopfler – Sailing To Philadelphia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar