Du borde ha varit väntad av mig. Du kommer varje vår. Lika nyckfull, med motsägelsefulla tankar, och motstridiga känslor.
*
Du har legat och lurpassat som ett monster under sängen i fyra dygn. Jodå, jag vet nog... egentligen. Idag hoppade du fram och skrämde mig likt ett barn som såg monstret under sängen för första gången.
*
ÅNGEST. *
Ångest är ditt namn. Dina tankar är tvivel, ängslan och oro. Dina känslor är vånda, nervositet och rädsla.
*
Likt ett virus sprider du dig i rasande fart och skonar inget i din väg.
*
Panik!
*
I din framfart kastar varje cell i min kropp sig åt sidan för att vara ur din väg, chanslösa att försvara sig! Efter dig lämnar du en växande förvirring.
*
Förlamning.
*
Chanslös... Maktlös... Hjälplös.
*
Isande kall förlamning som gör mig oförmögen att röra mig och handlingsförlamad att göra något.
*
Jag försöker formulera för att förklara men även mina egna tankar sviker mig, och när jag försöker göra dem till ord och meningar lyckas bara sorgen över mitt eget öde ta sig över mina läppar.
*
Jag sjunker ner i min offerkofta.
*
Offerkoftan stinker, kliar och passar illa.
*
I raseri och ilska sliter jag av mig och kastar offerkoftan! Jag vet att vapnet mot dig är att INTE kontrollera. Att försöka kontrollera ger dig bara makt. Det föder dig och ger dig näring att växa.
*
Vapnet är att jag är HÄR och NU - FYSISKT och MENTALT. Vapnet är också att veta - att en del av dig är mina egna krav på mig själv - inifrån.
*
Detta gör mig fri - fri från dig.
*
Du är bara en illusion. Liksom alla andra monster under sängen.
*
Därför säger jag till dig nu - Ångest - Imorgon är du INTE välkommen!
*
* Skriven i onsdags, 24/3 -10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar