Trädens slingrande skuggor
* Texten skrevs 14/10-09
Igår var det första gången sen slutet av augusti som jag träffade min psykolog.
*
Sista träffen vi hade då, fick jag resultatet av vår utredning, och ett skriftligt utlåtande. Sedan dess har jag försökt landa i det.
*
September fram till nu, har jag varit i en ny situation i att börja studera på högskola.
*
Ingenting har förändrats, mer än förståelsen och kunskapen om mig själv och min problematik. Det är i sig en stor lättnad.
*
Men energin har inte räckt till, och det praktiska i vardagen har återigen inte fungerat.
*
De senaste tre veckorna, har jag levt på att jag snart ska till min psykolog. Jag har verkligen behövt det!
*
Så äntligen, igår träffade jag min psykolog igen. Fan vad jag har saknat honom!
*
I ett enda möte, som varade i en timme, fick jag förnyad kraft, hopp och bekräftelse. Inte bekräftelse som i att vara ett offer, och att tycka synd om mig, utan bekräftelse att han VET mitt problem och förstår sig på det.
*
Jag vet ingenting om honom eller hans liv, och han känner inte mig som person, och vet lite om mitt privatliv, MEN han ser MIG, som jag ÄR. Jag behöver inte bevisa och överbevisa för honom, vilket är svårt för mig att göra när det gäller andra, eftersom min diagnos inte är fysiskt synlig. Det känns som en omfamnande kram utan den fysiska beröringen, det han ger mig. Han vet att jag inte inbillar mig, överdriver eller hittar på. Han vet mina begränsningar, vilka krav som är rimliga, vad som kan förväntas, och hjälper mig att se var jag kan lägga min egen inre ribba.
*
Faktum är, att i mötet fick han mig att känna mig friskare än på länge. Han fokuserade på det som är bra, och det jag har lyckats med sedan jag såg honom senast. Saker som jag har lyckats i, utan att själv veta om det. Det är skönt att få perspektiv och se sig med förnyade ögon.
*
Min psykolog har ingen terapi med mig. Terapi hjälper inte denna problematik. Mitt tillstånd, har alltid funnits, och det är permanent. Psykologen vägleder mig genom vardagslivets praktiska, och för mig snåriga svårigheter. Han ger mig redskap, rutiner, och strategier, som är det som hjälper mig i detta, för det är tillvägagångssättet som gör skillnaden för mig. Jag behöver en mycket tydlig struktur!
*
Med honom så blir det konkret för mig. Han är en av få, som faktiskt kan mer än mig, om detta. Inte mer om mig själv, som individ, men mer om mitt tillstånd.
*
Det finns många områden i mitt liv där jag behöver honom som guide. Just nu prioriterar vi min sömn och studier, innan vi går vidare till annat. Det är det som är mest aktuellt och påtagligt.
*
Min psykolog är ödmjuk utan att gå ifrån sin roll som psykolog. Han kan bromsa mig när det behövs, men samtidigt ge mig lite driv när jag behöver det. Han berör mig, utan att vara känslomässigt och privat knuten till mig. Det får mig att känna stor respekt för honom. Nära och kära är viktiga, men det är inte alltid som de är de rätta personerna att hjälpa. Jag är trygg med min psykolog, i det som kan vara jobbigt och obehagligt. Det är aldrig lätt att få sina tillkortakommande så tydliga. När man blottar sina brister är man sårbar.
*
Det jag börjar förstå nu, är att genom att sänka kraven på mig själv, så kommer jag att lyckas mer än vad jag någonsin känt att jag gjort hittills! Genom att lära mig nya sätt att göra saker och ting på, kommer jag att kunna prestera utan samma risk för ångest, depression och utmattning.
*
En sak som jag behöver lära mig är, genom att delegera ansvar och uppgifter, så tar jag mer ansvar för mig själv, mitt liv, och min omgivning! Det är för mig en ny tanke, som tar tid att vänja mig vid. Styrka ligger i att be om hjälp och ta emot hjälp.
*
Insikten är också att välja hur viktigt varje tillfälle att lyckas är för mig, och vad som är att lyckas! Ibland räcker det att vara godkänd, duga, räcka till, och vila i det, att det är bra. Ja, till och med bättre än bra! Många gånger är inte det bästa vad man tror att det är! Definitivt inte att vara det bästa, alltid.
*
En mening som psykologen formulerade igår, gav ett stort leende på mina läppar. ”Det svåra brukar vara att hitta en bra person, inte att komma på bra lösningar tillsammans!” Nu är detta taget ur sitt sammanhang, men för mig säger det mycket. En tidigare mening var när jag vid ett tillfälle förklarade, att andrar svarar mig, att så är det för alla ibland. Då svarade han att jag skulle svara tillbaka, ”Ja, men så här ÄR det för mig, ALLTID!” Så sant!
*
Tänka sig att en person kan göra så stor skillnad… och än mer att en kort tid, några möten och samtal kan göra det! Jag är tacksam för att ha tillgång till min psykolog, och det känns som att det inte är en dag för tidigt! Jag har haft andra psykologer tidigare, på olika ställen, olika tillfällen. De har alla gett mig någonting bra att ta med mig, men ingen har träffat så rätt. Då är jag bara en person, och han träffar många fler, varje dag. Undrar om han verkligen förstår, vad han gör genom sitt arbete, det han har betalt för, vad det gör för andra, och den påverkan det har…?
*
Inget av det här är lätt, snarare tidskrävande, och jobbigt i mitt inre. Det ligger en sorg inombords i att vara jag. En sorg, som jag försöker bearbeta och på något sätt förlåta. Många gånger känns det orättvist, eftersom det inte är självvalt, eller något som jag har gjort för att bli.
*
Men jag vet också att det finns en annan sida av samma mynt, och det är ingen baksida! De egenskaperna som är en fördel i det här, finns JUST för nackdelarna! De vill jag inte vara utan! Det är, och gör mig till mig, och vem skulle jag annars vara!? Jag har alltid varit jag… egentligen… och vet ingenting annat. Det är inte heller ofta, vad det ser ut till att vara, så som man lätt kan föreställa sig.
*
I en enda mening… Jag har aldrig varit närmre min egen väg i livets tillvaro!
*
I mitt inre har jag haft min egen sanning, men inte kunnat kombinera den med att möta omvärlden. Nu vill jag inte lika mycket som jag har gjort förut, leva inom mig, utan lära mig att leva utåt, även om jag är jag inuti!
Näckros i stilla vatten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar